Liksom många fobier utvecklas emetofobi mest från barndomen. Från en rädsla som aldrig fick ett avslut. Ibland från en traumatisk incident då den drabbade eller en person i dess närhet, varit sjuk.
När en traumatisk scen är bevittnat av ett barn (mellan år 1-6 år gammal) skapar det undermedvetna, som bl a är kroppens “beskyddare”, en strategi för att på bästa sätt förhindra att en liknande incident skall upprepas.
Hur detta fungerar i praktiken är att det undermedvetna fäster en negativ känsla/känslor vid kräkningar och i framtiden lär det undermedvetna personen att styra bort från situationer som uppfattas som farliga.
Medan det undermedvetna gör allt detta för att “skydda” kämpar det medvetna sinnet för att ta reda på varifrån detta irrationellt beteende kommer ifrån.
Den händelse som den drabbade upplevt som barn tolkades felaktigt vid tidpunkten, när sådana situationer händer oss som barn är vår intelligens och livserfarenhet inte stor. Denna brist medför att vi tolkar situationer på ett barns sätt, med dess begränsade förmågor. Därför blir tolkning ofta felaktigt.
På grund av att det medvetna sinnet har svårigheter att få tillgång till det undermedvetna, kan det inte förstå varför vi reagerar på vissa situationer på ett irrationellt sätt.
Den faktiska fobi manifesterar sig på olika sätt. Vissa sjuka upplever det nästan hela tiden, andra bara i svar med direkt stimuli.
Vissa drabbade kan vara symptomfria i flera år och så utlöser en särskild händelse det undermedvetna och man kommer ihåg händelsen från barndom och rädslan för sjukdom startar eller startar om.